My - my friend

Dagen som jag på senaste tiden har fruktat har snart hunnit ifatt. Dagen då min kära vän My lämnar mig för att upptäcka världen. Tanken på att vi snart skiljs åt och inte kommer ses på över ett halvår gör mig skiträdd. Man vet inte vad man har förrän det är borta för ett tag. Och är det något jag vet så är det att inte ta varandra förgivet.

Våra gemensamma minnen kommer jag plocka fram och skratta åt närsomhelst när saknaden gör sig påmind. Som resorna till ayia napa, thailand och göteborg. Men även de vardagliga småsakerna som kommer göra sin skillnad när du åkt. Ingen som kommer sova i min pyjamas, ingen som säger "fuck you" när hon övernattar här, ingen som med sitt söt/fula/bebis/charms-uttryck i ansiktet ändå lyckas övertala mig, ingen som driver mig till vansinne, ingen som gnäller på mina doftoljor, luftfräschare, rökelser eller doftljus, ingen som kör min bil då jag är livrädd att åka med.
Och framförallt, något jag kommer sakna mest - att ingen som my kan tajma något så bra, som att komma och bajsa på min nystädade toalett.

Men sen får jag ändå vara realist och se allting från den positiva sidan, när tiden kommer och jag känner för ett nytt och spännande semestermål vet My vart den ska ta mig. Och nästa gång kanske det är hon som gråter - av glädje över att äntligen bli av med mig:)
Men, som sagt, det känns väldigt bittert att du ska åka, för även om jag är så glad för din skulll, kommer jag att sakna dig här hemma. Jag vet om att jag ångrar mig idag att jag inte följer med, för denna resan hade kunnat bli resan med det stora R:et.

Så, vad vore en kvinna utan en av sina bästa vänner?
I mitt fall är svaret på den frågan, en kvinna med ett bra mycket tråkigare liv.